vivamus

Jag hade packat hela helgen, men ändå blev det stressigt när jag skulle åka. Passet var borta, vänner ringde och saker jag hade bestämt skulle stanna hemma fick följa med i sista sekund, "utifall att...". Vi kom iväg tillslut, efter ett stopp hos rasmus för att leta efter passet och en välbehövd höjning av blodsockret på en överraskande bra thai restaurant i upplands väsby.
Så en ungdomsbil och en pensionärsbil gav sig iväg mot Terminal 5, med ungdomarna som klara vinnare av leken "håll dig på din körbana". Pensionärerna borde fundera på att skaffa starkare glasögon, eller åtminstonde börja använda de dom redan har.
På flygplatsen gick det relativt smidigt, trots Arlandas ihärdiga försök att skapa fler köer. Jag fick en patriotisk present i form av två pocketböcker och en liten svensk flagga som nu pryder min nattduksbord.
Det blev ett jobbigt farväl, jobbigare än vad jag trodde det skulle bli. Med gråten liggandes tjock i halsen har man en tendens till att glömma alla de fyndiga kommentarer man tänkt ut, och jag lyckades bara klämma fram ett svagt "jag älskar dig" mellan försöken att trycka ner den jobbiga klumpen som hela tiden hotade att ta kontrollen. När jag gått på planet blev det inte mycket bättre. Jag hade inte förstått vidden av det hela, men när jag såg landningsbanan sträcka sig mot ett till synes avlägset land utan tryggheten med nära och kära blev allt plötsligt verkligt. Jag är faktiskt på väg till spanien. Det är inte längre "när jag blir stor ska jag plugga utomlands", utan jag ska verkligen plugga utomlands nu, i år. Så en stor del av resan gick åt att med tårarna rinnande tänka mig igenom alla jobbiga scenarios jag skulle uppleva, vilken jobbig familj jag skulle få och alla möjliga dåliga saker som helt säkert skulle inträffa under mitt år. Resten av resan gick till att läsa Marilyn Mansons vridna självbiografi, vilket gav mig så mycket att tänka på att allt annat kastades ut för att få plats med mer av hans berättelser om droger och ateism. Det är faktiskt riktigt intressant att läsa hur hans tankebanor går och varför han är som han, även om jag ännu inte riktigt fått svar på den frågan.
Tack Emma och Rasmus!
När jag äntligen kommit fram utan några större händelser än att en tant hade snott min fönsterplats som hon var säker på var sin, möttes jag av min områdesrepresentant Ana. Hon var kort, bastant, hade rött lockigt hår och såg lika förvirrad ut som jag när jag kom med mina 38 kilo packning och en gitarr. Vi väntade ett tag på en Finsk tjej som kom med ett annat plan, sen tog vi en taxi mot Barcelona. Det var lite värre för henne eftersom hon inte kunde någon spanska över huvud taget, och skulle bo hos en familj som inte kunde engelska. Så jag kände mig lite bättre till mods då jag visste att jag inte skulle ha det värst den närmaste tiden.
Kl. 9 plingade vi på dörren till min familj, och mamma Ester öppnade dörren. Hon är också kort (ungefär som jag), med brunt hår och glasögon. Hon välkomnade mig med två kindpussar och ett leende samtidigt som hon lyckades hålla hunden inomhus, be sin man hjälpa med väskorna och diskutera med sin mamma på telefon hurvida hon skulle komma och hälsa på i Ibiza i helgen eller inte. Hunden var inget större problem då den är blind, halvt döv och har samma entusiasm som ior när hans hus precis rasat. Den gick mest runt och slog huvudet i saker i ett försök att komma och hälsa på mig. Hennes make var i ungefär samma skick som hunden, men med förhoppningsvis lite bättre syn genom sina centimetertjocka glasögon. Han sluddrade på catalan (den dialekt av spanska jag inte förstår) om de olika sakerna han gjort i huset, hans släkthistoria och visade mig otaliga samlingar av gamla historieböcker, medans jag nickade och log i ett försök att låta intresserad. Ester som varit med förut stoppade hans historialektion och skickade honom till sängs.
Efter att vi lyckades släpa upp väskorna till mitt nya rum som är hälften av mitt gamla och i princip består av en säng, ett skrivbord och bokhyllor, var det en pizzamiddag med familjen. Familjen visade sig vara Ester och hennes äldsta son Ignasi, då pappan lydigt gått och lagt sig och den yngsta sonen jobbade. Det visade sig också att Ester pratar bra engelska och hade haft flera studenter på besök, men "bara" 5 av dom i nio månader. Resten hade varit här under några veckor. Ignasi var inte lika glad över att ha ännu en student i huset, då vissa av dom inte hade varit så bra. Jag övertalade honom att jag var värd besväret genom att glänsa med min intellekt; Jag hade sprungit runt i hela huset och försökt ladda min nya mobil eftersom jag påstod att elkontakterna var trasiga i mitt rum. När vi kollat allt som möjligtvis kunde vart fel, testat en engelsk kontakt och kommit överens om att gå till en elbutik dagen efter, kom jag på att jag inte hade stoppat i batteriet än. Han blev inte så imponerad. Jag somnade iallafall, drömmandes om hemska saker som människoätande mobilladdare och en klass full med 17-åringar.

Vid halv sju gick jag upp och klädde på mig, åt en fantastiskt onyttig frukost med insikten om att jag kommer gå upp flera kilo under de här månaderna, och gick till tåget. Det var en 15 min promenad till tunnelbanestationen Sant Cugat, och därifrån ca 15 min tåg till La Terassa. Därifrån ännu en promenad på ca 10-15 min för att komma till skolan. Ester kallade det motion, jag kallar det en himla jobbig väg tidigt på morgonen när allt du vill göra är att sova.

Hela skolgrejen var snurrig. Vi skulle prata med en kvinna, men hon var inte där. Vi mötte en tysk-fransk tjej och hennes värd syster som också väntade på henne, så vi bestämde oss för att vänta tillsammans. Det visade sig att värdsystern (som hade ett superlångt och krångligt namn, och kallades något som var minst lika krångligt) hittade väldigt bra i La terassa, något Ester inte kunde skryta med. Vi gick till Spaniens motsvarighet till Komvux för att kolla efter kurser i Spanska eftersom skolan inte anpassar sin spanska efter oss, en musikskola som var stängd, vilade på ett café, gick till ett bibliotek och letade efter en gymnastikgrupp. Ester och systern var tvugna att gå, så jag och den tysk-franska Anisia gick tillbaka till komvux för ett litet spanskaprov. Det var aningen ringrostigt efter sommaren, så det gick inte allt för bra för att man skulle känna sig bekväm, men inte så illa att man mådde dåligt av det.
Vi gick tillbaka till skolan och lyckades få tag på kvinnan som skulle hjälpa oss. Hjälpen bestog utav två papper, ett med ett 10-tal böcker vi skulle köpa och ett schema. Första lektionen visade sig tack och lov vara engelska så jag och Anisia kunde äntligen glänsa med våra kunskaper, och inte frånvaron av den. Nästa lektion var tyvärr Biologi som blev en total flopp. Vi fattade precis noll av vad läraren sa, hon hade ingen aning om att vi inte fattade något heller. Vi skulle göra ett test för att se vart vi låg, men ärligt talat. Biologi på spanska, har ni sett det någon gång? Det är inte nådigt kan jag informera er om. Som för att försämra hela lektionen bad hon alla att inte skriva av någon annan, och gick sen ut för att inte komma tillbaka förrän lektionen var slut. Smart drag måste jag säga. Efter en hel dag i skolan var både jag och Anisa helt slut, så vi bestämde oss för att åka hem. Hon tog en buss och jag började min långa väg hemåt.
Väl hemma möttes jag av Ester som undrade hur min dag varit medans hon satte en tallrik kokta bönor och någon sorts friterat kött med ost i framför mig. Ännu en näringsrik måltid, men överraskande god. Vi pratade om dagen och lite allmänt, sen gick jag upp och till min lycka fungerade internet. Så nu sitter jag här och dokumenterar dagen medans den yngre brorsan spelar hög musik och skämtar med sina spanska polare.
Så är man äntligen i Barcelona. Allt känns så overkligt, men ändå så normalt. Som om det är en självklarhet att jag är här. Som om det är så här det ska vara. Det saknas bara att kunna språket, sen kommer allt kännas som ett andra hem. Mitt rum är redan hemtrevligt med svenskaflaggor och foton.

Nej, nu är klockan alldeles för mycket och jag måste sova. Det tog ett tag att skriva inlägget och jag är alldeles för trött för att känna inspirationen jag hade i början.
Buenas tardes